Min arbetsdag

Idag har jag jobbat. Och det kändes ringrostigt kan jag säga. Gick lite långsamt att hitta alla fack och så, men men.
Det var för övrigt hur mycket post som helst idag! Och tung post, massa kataloger.. Så jag kom ut rätt sent på turen.
Upptäcker när jag sätter mig i bilen och tar fram arbetsmobilen att den inte är laddad. Fint. Min egen mobil hade inte heller mycket batteri kvar. Fint. Upptäcker också till min stora glädje (obs! ironi.) att bilen inte är tankad, så jag måste åka och göra det också. Fint.
Väl ute på turen dör min mobil så småningom och jag har nu ingen kontakt med omvärlden. Men är rätt så glad ändå för det är bra låtar på radion som jag kan sjunga med i. Dock småmuttrar jag under hela dagen över det fina vädret och att jag hellre hade gett mig ut med kameraväskan på axeln, än med en Renault Kangoo full med kataloger och Roslagen Runt.
Eftersom väglaget är av sämsta tänkbara kataktär kan jag heller inte gasa på för att köra in den tid jag redan är försenad utan snarare tvärtom, ju längre jag kör på turen, ju mer försenad blir jag.
Vid en lådställning fastnar jag med bilen i den moddiga snön. Fint. Ingen mobil har jag ju heller så jag kan inte ringa efter hjälp. Därför startade jag paniken. Går ut ur bilen och sparkar desperat i snön framför framdäcket som har kört fast. Oj vad det hjälper. Går in i bilen igen utan att göra nåt, och sedan går jag ut igen. Sparkar lite till på snön. Hjälper inte mer denna gång. Paniken växer. Sätter mig i bilen igen. Jag kan inte ringa efter hjälp, jag sitter fast.
Sedan kommer jag till insikt. Det hjälper ju inte att ha panik, jag sitter ju inte mindre fast för det. Det är bara jobbigt. Jag stänger av paniken. Det hjälper lite. Jag börjar gasa, backa och vrida på ratten åt alla tänkbara håll. När jag har hållit på med det en bra stund börjar bilen faktiskt röra på sig och jag kommer så småningom loss. Jag andas ut och kör vidare och nu är jag ju ännu mer försenad.
Kommer in från turen igen lagom till alla andra går hem. Någon en bit ifrån ropar mitt namn. Jag vänder på mig. Han vinkar och ler. Ett leende som egentligen sa: Kommer du inte in förrän nu? Lilla stumpan, har du haft det jobbigt på turen idag?
Känner en plötslig längtan av att få slå honom på käften men han är för långt bort för det. Tur kanske.
Chefen har gjort mina eftersändningar ser jag när jag kommer in. Skönt. Snäll chef. Ser högen med morgondagens post på mitt bord. Fint.
Kommer snabbt underfund med att jag kan sortera bort nästan hälften eftersom det var tidningar som skulle till andra linjer. Skönt.
Ringer sambon vid fyra och säger att han kan komma och hämta mig. Han är redan där. Skönt. Åker hem. Trött.

Hur har er dag varit?