måndag, oktober 31, 2005

What to do?

Frustration.

She doesn't even seem to care.

Hon hade rätt, du har inte glömt. Kommer aldrig att glömma. Kommer aldrig att förlåta.

Jag vill ha tillbaka det jag ger men det får jag inte.

Deja vú. Har varit med om förr att någon avvisar min vänskap.

Väder och vind, det går väl an att prata om. Ett tag.

Can't reach you.

I did you wrong, I admit I did.
If I could turn back the hands of time...
I'd never hurt you, I'd never make you cry.
Forever honest and true...
For what it's worth, I promise you...

söndag, oktober 30, 2005

Bara låter fingrarna spela på tangentbordet...

Ensamhet. Längtan. Saknad.

Tårar rinner och skratt ekar om vart annat. Allt är en enda röra i mitt huvud. Om allt. Många personer som det är rörigt med just nu.
Varför kan inget vara enkelt? Jo vissa saker är det. Försöker hålla mig till dem men det är svårt för jag går vilse ibland och kommer in i mörka gränder där farorna lurar. När som helst kan mitt liv slås i spillror känns det som.

Massa saker att fixa. Har inte orkat. Måste ta tag i livet. Men vissa saker går inte att fixa, går inte att lösa.
Vem ska jag prata med? Vem förstår? Ingen förmodligen. Känns sorgligt.

Ska jag behöva längta hela livet?



Om jag hade vingar skulle jag flyga hem.
Vi skulle kunna leva våra liv på nytt igen.
Vi skulle kunna göra allt vi inte gjorde då......



Var är alla mina vänner? Varför flyr ni Sverige era fulingar?! =P
Kom tillbaka...


Om DU är Tildas vän, krama om Tilda då och då. Det behöver hon.

onsdag, oktober 19, 2005

Bdmsför alarjögx inf fjösrerpylk dnlurm.... eller nått.

Summering av gårdagen:

- Riktigt segt att gå upp
- "Välkommen till NOTE, det är Matilda"
- "Tänker på dig hela tiden, vill vara med dig"
- Handlade
- Micke (L) Matilda 2½ år
- Träning, avslappning i axeln
- *******
- Somnade sent

Ja det var väl ungefär det.

Stackars Sofie som har fått en skinkpaj eller om det var en lårkaka... :S
Har en hälsning till henne från en speciell person, undrar hur hon reagerar.

Hare gött alla mina sötnosar!
/Tilda

tisdag, oktober 18, 2005

Fått tillbaka min vän

Jag är så himla glad. Allt som krävdes var en simpel fråga. Började grina av glädje.
Tack Sofie för att du drog mig upp ur den gråa sörjan. Förtjänar det egentligen inte men du tycks alltid se någonting gott i alla. Du betyder jättemycket för mig och från och med nu ska jag ta bättre vara på de få vänner jag har. Ska försöka ringa och prata med folk "på riktigt" istället för på msn hela tiden.
Ska försöka umgås med dem i mån av tid. Tänker på några speciella, riktigt nära vänner.

Har haft en låt bak i huvudet idag...

Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till och jag vet inte varför.
Varje gång jag ser dig känner jag att det enda jag vill är komma dig nära.
Det är samma sak, varje gång vi ses.

Vet inte varför jag nynnat på den. Men men, så är det.


Gud vilken dag det har varit. Jobbade till 17.45, hem och snabbt hämta spelarkläder för att åka och korpa. Vi vann med 12-6. Och de var de drygaste människorna jag träffat på länge. De trodde de var SÅ mycket bättre än vi. Haha, härligt att göra mos av dem!!

Det var allt för nu!
Älskar er mina vänner!
Kram Tilda

onsdag, oktober 12, 2005

Till Sofie

Hej gumman...
Jag skriver här ett brev till dig för att tala om hur jag känner i detta nuet.
Jag känner mig tom, ledsen, arg...massa saker. Jag förmodar att du känner något liknande fast på annat sätt.
Jag känner mig tom för att en av mina allra närmaste vänner håller på att glida ifrån mig och jag kan inget göra för att stoppa det. Och det är samtidigt jag själv som orsakat det. Allt jag ville var att få dig närmare mig men konsekvensen av mitt handlade blev precis motsatsen, jag drev dig längre ifrån mig.
Jag känner mig ledsen för att det fattas mig något när du inte finns tillgänglig. Och ledsen för den smärta jag har åsakat dig, smärta som du aboslut inte behöver nu, när du äntligen hade blivit så glad.
Jag känner mig arg på mig själv som aldrig kan hålla fast vid det som är bra, för att jag alltid ska göra fel och sabba allting.
Jag har inga ursäkter, det finns inga sådana. Det jag har gjort är....vet inte, finns inte ens ord.
Men förklaringar har jag. Vet inte om det hjälper, tvivlar på att det gör det. Men du måste ändå få veta hur min förvrängda hjärna tänkte.
Du var ledsen, så oerhört ledsen för att du hade förlorat den du älskade så högt. Jag kände din smärta för jag har känt, och känner fortfarande ibland, samma smärta. Jag försökte prata med dig, trösta dig, nå fram till dig. Jag ville krama dig varenda gång jag såg dig, torka dina tårar när jag visste att du grät, erbjuda dig allt mitt stöd och allt jag kunde vara till hjälp med. Men jag räckte inte till för att du skulle bli glad och det gjorde mig frustrerad. Jag försökte och försökte, men utan framgång. Det kändes som om du sa (fast inte med ord) att: tack för att du försöker, men du kan sluta för du hjälper inte, du förstår inte.
Jag tänkte att jag tänker inte ge upp, jag vill att du ska vara glad. Men jag kan ta en omväg. Räcker inte JAG till kanske någon annan gör det. Då började jag tänka ut den här idén. Att skapa en "människa" som du kunde ty dig till, som kanske bättre förstod dig, iaf att du kände så. Någon som kunde göra det inte jag lyckades med som mig själv; att göra dig gladare, att få dig sluta tänka på ledsna saker, någon som kunde säga "jag förstår" och verkligen mena det och få dig att tro på det.
Via Lunarstorm kunde jag/han ta kontakt med dig för där visste jag att du var. Han fick heta Johan Lundberg eller nått sånt, minns inte hans efternamn nu. Men Johan_L i allafall...
Han luskade runt lite i din dagbok och tog slutligen kontakt med dig via gästboken. Sedan övergick det till mejl. Och du sa att du var så glad så fort du såg att den lilla gröna flaskan lyste. Han spinnde vidare på din historia och gjorde sin till en liknande. Och allt du sa tog han in och förstod och du visste att han förstod och det gjorde dig lugnare. Han skrev dikter till dig och han önskade sig en tillbaka men fick aldrig någon.
Han kallade dig Sibban tills han fick veta ditt riktiga namn; Sofie. Då kallade han dig för "flickan med det fina namnet". Han sa att du var en mycket fin människa både till det yttre och inre. Och han menade varenda ord! Hur fin du är, att han verkligen förstod och att du betydde mycket för honom!
Och hela tiden satt jag bakom spakarna.
Jag är så ledsen Sofie...jag ville bara att du skulle vara glad. Och sedan när du blev gladare tänkte jag att nu lägger jag ner det för nu behövs inte Johan längre.
Men att ha det på samvetet blev för mycket, jag var tvungen att säga det. För du är en så fin människa så du förtjänade att få veta, ville dfå slut på lögnerna. En del av mig ångrar att jag sa något för nu sitter vi där vi sitter. Men jag vet att det innerst inne var rätt, för jag har fått höra att ärlighet varar längst.
Det jag behöver få veta är om du tror att du nånsin kommer att kunna förlåta mig?
Innan jag berättade för dig så sa du att vi skulle fortsätta vara vänner oavsett. Jag sa då att det kan du ju inte veta, men du försäkrade mig om det. Nu känns det som om det var lite förhastat från din sida...eller? Har jag fortfarande en chans till din vänskap?
Jag vill att du ska veta att jag värdesätter dig högt, du är en superfin människa och jag har inte så många vänner och du är en av de bästa. Jag försöker verkligen hålla fast vid det som är bra i mitt liv, men jag misslyckas hela tiden. Kanske är jag inte gjord för att ha vänner. Jag vet iaf att jag inte är VÄRD att ha vänner.
Hoppas du läser detta och jag hoppas...ja, du vet vad jag hoppas...

"Jag ska kasta varenda mynt jag har i en brunn, jag ska hålla utkik efter varenda stjärnfall, jag ska önska, önska, önska............."

(F) till flickan med det fina namnet....