Man sträcker ut handen. Sträcker och sträcker tills man är så lång som man bara kan bli. Och precis när man ser målet, precis när man ska ta tag så.. poff.. försvinner det.
Så frustrerande att aldrig nå fram. Men en dag. En dag...
måndag, januari 28, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar