Långt inlägg..

Oj oj.. några händelserika dagar har det varit. Iaf känslomässigt.
Igår bestämde jag mig för att lyssna till mitt hjärta, som sa åt mig att åka och prata med honom öga mot öga. Och det gjorde jag.
Satte mig i bilen och drog på högsta volymen på stereon och så gav jag mig iväg i mörkret.
Bad till Gud att han var hemma och att han skulle släppa in mig, för det visste jag ju inte.. Jag tog ju en chansning. Men jodå, han var hemma. Men han öppnade inte med en gång fast jag tyckte att jag hörde honom på övervåningen. Först tänkte jag att han säkert inte ville öppna. Sen tänkte jag att han kanske inte var hemma trots allt, det var ju helt mörkt i nästan hela huset och det kanske var råttor eller nåt jag hörde. Så jag ringde och frågade vad han gjorde och då låg han och tittade på film sa han. Så då kom han ju och öppnade när han förstod att jag stod utanför. Han hade inte hört..
Jag frågade om jag fick komma in och det fick jag, fast han såg lite tveksam ut. Tror han mest var chockad över att jag var där. Han frågade vad jag gjorde där. Och jag sa att jag tyckte att vi behövde prata lite. Vi gick upp och satte oss i soffan.
Sen började jag prata. Jag sa allt precis vad jag tänkte och tyckte om många olika saker. Och jag fick försvara mig lite också, och säga att han blev arg på fel person. Egentligen var det väl sig själv han borde bli arg på, eftersom han inte sa till sin flickvän det han hade sagt till mig.. Det kunde ju inte jag veta, att han skulle "glömma" att berätta lite. Men hur som helst..
Vi pratade ett tag, eller, jag pratade ett tag. Han svarade mest med "okej" eller "det blir nog bra" eller "det löser sig nog". Och när jag pressade honom på att svara någonting annat så sa han bara: "Jag orkar inte just nu".
Men efter ett tag började han också prata. När chocken hade lagt sig..
Han sa en del grejen som kändes som om han stack kniven i hjärtat på mig. Och vred om. Sedan sa han också en del grejer som var som ljuv musik i mina öron.
En av de första, riktigt ärliga saker han sa var att han tyckte att det var jobbigt att jag var där och att det inte kändes bra. Han frågade också om jag hade tänkt stanna länge.. Just det där sista kändes som ett riktigt hårt slag i magen. Jag fick kämpa med tårarna kan jag säga. Jag hade nämligen bestämt mig för att jag skulle vara stark när jag kom dit. Vet inte om jag lyckades så bra med det, tror han noterade att jag blev tårögd vid några tillfällen. Men skitsamma..
Det där med att det kändes jobbigt att jag var där, då frågade jag varför. För det ville jag ju veta, så jag kunde försöka klura ut om det fanns nåt sätt att fixa det på. Jag är sån. Lägg problemen på bordet, och hitta sedan en lösning. Men han hade ingen direkt anledning. Han kunde inte hitta ord för det.
Sedan sa han också mycket bra. Han sa tillexempel att det är klart att känslorna finns kvar. Och det är klart att han vill ha kontakt med mig. Och träffa mig också, så småningom, men inte nu.
Jag sa då att visst kan jag lämna honom HELT ifred ett tag om han vill det, men bara om han kunde se mig i ögonen och ärligt säga att det vi hade upplevt tillsammans genom åren inte betydde nåt för honom och att han inte älskade mig.
Då tittade han ner i golvet, för det kunde han inte säga.
Vid kvart över fem sa jag att nu skulle jag äntligen lämna honom ifred. Men om vi nu inte skulle ses på ett tag så ville jag ha en kram som skulle räcka.. Och visst fick jag det. Vi stod nog rätt länge och kramade varann, fast det kändes alldeles för kort, för jag visste att när jag släppte taget kanske det var sista gången jag fick krypa upp i hans trygga famn, som så många gånger förut. Jag önskade lycka till med flickvännen, och sa att han skulle krya på sig, sedan gick jag ut i den kalla höstkvällen.
I bilen på vägen hem var stereon på högsta volym igen. När jag hade kört i ungefär 10 minuter kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Jag grät och grät och det var lite läskigt för jag såg knappt vägen.
Sedan körde jag raka vägen till bowlinghallen för att träna. Det gick ju bra. Inte. Hade inte väntat mig det heller.
Sedan tänkte jag åka raka vägen hem eftersom jag hade hemtentan som hängde över axlarna på mig. Men det gjorde jag inte. Jag åkte till vår speciella plats. Och där satt jag och tittade på månen och på stjärnorna, som vi hade gjort så många gånger. Och tårarna rann längs mina kinder. Jag visste att det fanns en chans att det var sista gången jag såg honom.. Och varje gång jag tänkte på det, rann ännu en tår nerför kinden. Där satt jag i säkert en halvtimme och bara grät och tittade upp mot himlen.
Till slut startade jag bilen igen och körde hem. Hem till sambon. Tror inte han noterade att jag hade gråtit. Och hade han noterat det, så hade han vetat vad det gällde tror jag, och då hade han visat förståelse och öppnat upp sin famn så jag kunde krypa upp där och bara vara. Det är därför jag älskar honom så! För att han är så tolerant och förstående! Han älskar mig gränslöst, villkorslöst! Han är så fin, så underbar, min Mikael! (L)
Just ja, glömde ju berätta om det trevliga smset som ploppade in i inkorgen vid sådär halv sex-tiden. Det var det smset som jag skrev i förra inlägget, längst ner.
Jag svarade inte på det förstås, för han vill inte att jag kontaktar henne. Och det kan jag gladeligen hålla mig ifrån. Så jag svarade i bloggen istället :P
Idag har det mest varit mulet. Ute, och i mitt sinne. Och så kommer det att vara nu.
För han verkar ha glömt att han igår sa att visst skulle vi ha kontakt, vi skulle bara inte ses.
Men det är väl inte han som har bestämt skulle jag tro. Det är väl hon.

Alltså shit, trodde aldrig jag skulle gå igenom detta igen.
Jag förlorade ju J pga hans kontrollfreak till flickvän, för att HON hade bestämt att inte vi fick ha kontakt. Trodde inte det fanns sånna människor, ännu mindre två I SAMMA LAND! :O
Och det var det tuffaste jag har gått igenom, tog mig for ever att komma över det, och är fortfarande inte säker på att jag har det, för ibland tänker jag fortfarande på vad han gör och hur han mår och om jag nånsin kommer se honom eller prata med honom igen. Men det är mycket lättare idag så klart. Det har gått så lång tid. Men ändå..
Och nu ska man gå igenom det igen! Av samma jävla idiotiska skäl!
Är alla män toffelhjältar eller? Herregud, stå på er lite för fan! Ni har väl egna viljor och känslor?
Gäller dig också min kära sambo! Du är en riktig toffel ibland du med :P Förutom när det gäller bowlingen. Då jäklar finns det inget som kan rubba dina planer, inte ens din flickvän.
Johan Hult i Fucking Åmål trodde jag var en unik varelse, men han personifierar varenda man i hela landet. Åååh vad förbannad jag blir!

Jaja, sammanfattningsvis kan jag ju iaf säga att jag lyckdes bli klar med hemtentan i tid, hade hela 7 minuter till godo faktiskt! Det var över förväntan!
Och det är skönt att det är klart, för det är så mycket annat som ockuperar min hjärna för tillfället.
Och nu ska jag sluta skriva också för jag börjar få kramp i händerna, och folk har slutat läsa för länge sen.. :P

Nej, jag måste avsluta med några meningar som har betydelse:

- Sanningen är den säkraste lögnen.

- Uppriktighet är inte att säga allt man tänker på, utan att mena allt man säger.

- Ett problem är en början till en lösning.

- Forgive me my weakness but I don't know why, without you it's hard to survive.

Sedan måste jag bara lägga in låten Hold me now, med Johnny Logan. För det var så det kändes igår när vi gav varandra den sista kramen.. Ja, hela texten passar in faktiskt! Speciellt den första raden...
Sen lovar jag att sluta skriva! :P

Don't... don't close your heart to how you feel
Dream, and don't be afraid the dream's not real
Close your eyes, pretend it's just the two of us again
Make believe this moment's here to stay
Touch... touch me the way you used to do
I know tonight could be all I'll have with you
From now on, you'll be with someone else instead of me
So tonight, let's fill this memory
For the last time
Hold me now
Don't cry, don't say a word
Just hold me now
And I will know though we're apart, we'll always be together
Forever in love
What do you say when words are not enough?
Time... time will be kind once we're apart
And your tears... tears will have no place in your heart
I wish I... I could say how much I'll miss you when you're gone
How my love for you will go on and on and
Hold me now
Don't cry, don't say a word
Just hold me now
And try to understand that
I hope at last you've found
What you've been searchin' for
And though I won't be there anymore
I will always love you
Hold me now
Don't cry, don't say a word
Just hold me now
And I will know though we're apart, we'll always be together
Forever in love
What do you say when words are not enough?
What can I say now my words are not enough?