fredag, maj 16, 2008

Tankar om relationer

Jag tänkte vara lite djup och filosofisk nu.

Hur kommer det sig att relationer bildas?
Vad är det som väcker den där första känslan, det första leendet? Vad är det som gör att vissa personer möts och andra inte? Är det ödet som styr att vägarna korsas eller är det bara slumpen? Kan man påverka det själv på något vis?
Jag brukar tänka att jag träffade den och den personen bara för att jag började i den klassen eller skolan, eller bara för att jag gick med i den klubben eller gick på den krogen. Men då kan man ju tänka vidare och fråga sig: vad var det som gjorde att jag började just i DEN skolan, i DEN klubben eller gick på DEN krogen. Kunde ju lika gärna ha varit någon annanstans.
Och av alla människor man möter, vad är det som gör att vi tar till oss vissa, och vissa kastar vi bara bort? Vissa älskar vi av hela vårt hjärta, vissa hälsar vi ytligt på när vi ser dem på stan. Vad är det som väcker känslor, vad är det som gör att det klickar?

Hur kommer det sig att relationer inte alltid är ömsesidiga?
Det kan ju vara så att jag tycker om nån väldigt mycket och bryr mig om någon väldigt mycket, som jag inte alls får något tillbaka av. Det kan också vara tvärtom, att någon försöker närma sig mig men jag stänger ute personen från mitt innersta rum för att jag inte känner vilja att ta till mig honom eller henne.
Om jag visar någon kärlek och värme, vad är det som gör att de känslorna inte tas emot när jag själv känner så starkt? Om någon visar mig ömhet och omtanke, vad är det som gör att jag inte tacksamt tar emot det med öppna armar utan istället rycker på axlarna och vänder andra sidan till?

Hur kommer det sig att relationer tar slut?
När man väl har hittat någon som har väckt de där känslorna i mig och som jag märker besvarar dem, vad är det som gör att känslorna svalnar? Vad, vem eller vilka är med och påverkar?
Kärleksrelationer kan ta slut pga t ex otrohet eller andra typer av svek. Men kärleken då? Lever den kvar ändå? Hur länge? Hur vet man när den är borta? Hur vet man att den är borta? Hur vet man när man ska gå vidare?
Vänskapen då? Varför tar vänskapsrelationer slut? Är det också pga svek? Eller är det andra saker? Växer man ifrån varandra? Eller växer man inte ens tillsammans?
Kan man laga relationer som en gång gått sönder? Jag måste tro och hoppas det. Men hur är det med tilliten då? Finns den kvar? Och om inte, går den att få tillbaka? Hur många gånger kan man bli bränd innan man slutligen ger upp hoppet?

Hur kommer det sig att vissa relationer varar hela livet?
Är det för att kärleken lever kvar i det oändliga? Det finns ju ingenting som säger att den inte gör det med trasiga relationer också. Vad krävs det mer än kärlek och tillit? Vilja? Envishet? Kämparanda?
Vilja, envishet och kämparanda är väl förutsättningar som alla människor har? Det tror jag. Varför ger man då upp vissa relationer lättare än andra? Vilka känslor är det som driver en till att kämpa för en livslång relation med just den där specifika personen som du älskar så innerligt?

Dessa frågor är himla intressanta att ställa, och intressanta att diskutera.
Tvivlar på att det finns svar dock. Och finns det svar, så är de komplicerade.
Men åsikter kan man ha. Vilka är dina? Räcker med en kort kommentar om du inte orkar vara lika långdragen och filosofisk som jag.

Tack.

1 kommentar:

Almapower sa...

Mycket intressanta tankar. Jag tror också att det handlar om var i livet man befinner sig. Om man har behov av den människan där och då, då tar man nog den till sig. Annars inte. För ja, jag tror att relationer i grund och botten är väldigt själviska. Vi umgås med någon för att vi får ut något av det. En relation som inte ger något, klarar man sig utan. Jag skulle nog kunna fortsätta i all evighet, men jag sätter punkt här. Hejs!