Aldrig detsamma mer...

Till den varmaste människan på hela jorden,
tillägnar jag de här orden:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig den samma mer.

Din tillvaro blev upp och ner,
ditt liv kastades omkull.
Du skulle aldrig få se honom mer,
bara för den förbannade sjukdomens skull.

Du såg honom leva,
du såg honom dö.
Alldeles för tidigt
tvingades du säga adjö.

Men med en vilja av stål
i den mörkaste natten,
trotsar du både
eld och vatten.

Jag beundrar din styrka,
jag beundrar din glöd.
Men under den ytan,
sörjer du hans död.

Du behöver inte lådsas,
du behöver inte le.
Du behöver inte vänta
tills ingen annan kan se.

Var aldrig rädd att komma till mig,
när du vill gråta ut.
För ditt liv går vidare,
även om hans är slut.

Jag finns för dig min kära vän,
att krama då och då.
I motgång och i medgång,
för det heter väl så?

Jag vet att det sitter en ängel i skyn,
och vakar över dig.
Det vet jag från säkra källor,
för det har han viskat till mig.

Och om det inte hjälper,
att gråta ut hos mig.
Så tänk då på ängeln
som sitter och väntar på dig.

För en dag ses ni igen
i himmlen den blå.
Då kan ni skratta och le igen,
och vara tillsammans, ni två!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,
och något alldeles oväntat sker.
Ditt liv förändrades, det vet jag.
Det blev aldrig detsamma mer...