onsdag, mars 10, 2010

Poesi på kvällskvisten

Just när jag tror
att jag har kommit långt,
att jag har kommit i mål,
att jag kan äntligen kan sluta ögonen
och slappna av,
får jag ett slag i ansiktet
som får mig att vakna.
När jag omtöcknad ser mig omkring
inser jag till min förskräckelse
att jag är tillbaka på ruta ett.
Kinden svider.
Hjärtat lider.

1 kommentar:

Linnéa sa...

Jag önskar att du skulle vilja prata med mig