I'm sick and tired of always being sick and tired

One way friendships.. Känns som om jag har en del sådana.
Jag blir så arg på Sofie. För jag försöker och försöker att vara en vän, jag pratar med henne, frågar hur hon mår, hur det har gått i bowlingen, finns där, bryr mig.. Men hon kastar det bara i ansiktet på mig. Man får bara skit tillbaks. Och nu har jag ledsnat. Ingen får göra intrång i hennes perfekta värld, då jäklar. Gaah, jag blir så trött. Så less..

Ändå fick hon mig att inse nått idag. Om Micke. Eller, det har jag väl insett själv också, men när någon annan säger det så bli det mer påtagligt. Då är det inte bara jag..
Vi pratade om hur jag kände mig less på att aldrig bli prioriterad, att alltid komma i andra hand efter bowlingen. Ibland också i 3:e hand efter jobbet, och ibland i 4:e hand efter allt annat.. Men främst är det ju bowlingen.
Då sa hon: Bowlingen är hans liv.

Ja, det är sant, det är den. Trodde jag var det också. Trodde jag kunde smyga mig in på iaf en delad första plats. Men bowlingen har funnits där i hela hans liv nästan. Hans första ord var säkert strike eller nått sånt.
Och jag kommer aldrig kunna konkurrera ut den. Aldrig.
Kanske var det lättare när jag själv spelade, jag vet inte. Iofs har jag känt så här väldigt länge. Men det blir värre och värre för varje dag som går och det känns som om vi håller på att glida isär. Jag vet inte, men något känns annorlunda. Från hans sida också. Och jag vill inte det, för jag älskar honom!
Vad kan vi göra för att fixa? Kanske en paus? Men vi bor ihop? Var ska den ena eller den andra ta vägen? Jag flyttar INTE tillbaks till mamma, that's a big no-no. Och han.. ja, känns inte som om han har så många ställen att åka till.. bowlinghallen kanske.. det är ju där han vill vara..
Varför har det blivit så här? Och VAD är det som har blivit? Och hur fixar vi..? Kan vi fixa..?
En sak är säker iaf, jag orkar inte göra allt hästjobb på egen hand, då får han anstränga sig lite också. Annars har vi nog ingen framtid han och jag. Sometimes love just aint enough..



Om du tror att jag glömmer,
om du tror att jag vill,
gå vägen tillbaka en gång till.
Om du tror jag förstår dig,
när du vänder dig bort,
då skulle regnet aldrig falla ner,
och inga tvivel finnas mer,
och underbart aldrig bli kort.

Det har redan skett, det som aldrig sker,
och nu vill jag lova ännu mer.
Om bara jag får ditt svar,
att du stannar kvar

Jag ser dina ögon,
och läppar jag kysst.
Och även om det skrämmer mig,
så vill jag ändå fråga dig,
varför du blivit så tyst.

Det har redan skett, det som aldrig sker,
och nu vill jag lova ännu mer.
Om bara jag får ditt svar,
att du stannar kvar.

Så säg mig, att du stannar kvar!