lördag, oktober 04, 2008

Framtiden

"...åh den ljusnande framtid är vår."

Ja, så sjöng vi. Den 10 juni 2005.
Det var drygt 3 år sedan. Mycket har ändrats sedan dess.

Jag oroar mig lite för framtiden. Inte bara för min egen, som ju nu har blivit ganska oviss i och med att mitt tänkta karriärsval inte kändes helt rätt. Men å andra sidan ligger världen öppen för mig, det är bara att ta för mig av det smörgåsbord av kurser och program som finns där ute.
Men som sagt oroar jag mig inte bara för min egen framtid, utan också för M:s. Hans känns mer oviss än min, även om den ter sig ganska självklar. Det är bara det att om något drastiskt skulle hända så står han där, utan jobb och utan inkomst. Vad händer med honom då? Vad händer med oss då? För det är ju så att vi faktiskt delar varandras framtider, så vad som händer i min påverkar hans och vad som händer i hans påverkar min.
Jag vill så gärna att han åtminstone ska plugga upp sina gymnasiebetyg, så att han har någon sorts grundläggande kompetens för eventuella fortsatta studier, men också så att han ökar sina chanser på arbetsmarknaden. Allvarligt, ska han verkligen jobba i hallen hela sitt liv?
Jag vet att man inte kan tvinga någon till någonting han eller hon inte vill. Men det är för hans egen skull. Och jag har sagt att jag hjälper honom hur mycket han vill. Han kan ju bara han vill. Men han är så jädrans lat och bekväm.
Ibland önskar jag nästan att han skulle förlora sitt jobb, bara för att han kanske skulle inse att han borde investera lite i sin (och min?) framtid. Men sånt får man inte önska, så fy på mig.
Jag vet att han är lycklig och tillfreds med sitt liv som det ser ut idag. Men vad händer om det faller ihop? Vad gör han då? Vad har han för plan B?

Älskling, vad vill du egentligen bli när du blir stor?

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är så när man har ett fast jobb. Visst jag har gått på gymnasiet men sen inte pluggat vidare. Man blir slö när man har tur med jobb. Men själv har jag nog ingen reservplan om mitt jobb skulle försvinna.

Kram Tias