-"Tills man börjar spela", tänkte hon.
Hon gick fram emot banorna och tittade ut över dem. Här hade hon inte varit på länge, och det pirrade till lite i magen när hon tänkte på vad hon nu skulle göra.
Hon gick ner emot skåpet som hade stått låst i mer än ett halvår. Nummer 29.
Tog ett djupt andetag och stack nyckeln i låset. Där inne stod den lila väskan. Försiktigt tog hon ut den. Den kändes tyngre än hon kunde minnas.
Hon tog med väskan och gick emot banorna. Innan hon hann undra vilken bana hon skulle ta, såg hon att bana 5 var den enda som lyste. Hon gick dit, drog på sig skorna och öppnade väskan. Däri låg dem. Hennes klot, hennes egna klot, som hon hade haft så mycket kul med. Hon tog upp dem båda två samtidigt. Hon stönade till av tyngden.
-"Hur ska det här gå?", tänkte hon för sig själv. "Jag är inte van, kloten känns alldeles för tunga".
Hon la dem på klotreturen och började veva med armarna för att mjuka upp kroppen.
När hon tyckte att hon var färdig gick hon fram till kloten. Tittade länge på dem. Tog upp strikeklotet. La ner det igen. Det kändes för tungt. Tog upp spärrklotet. Det kändes också tungt. Men hon visste att det var lättare och valde därför att spela med det.
Hon tog några osäkra steg ut på ansatsen och ställde sig i startposition...
* * *
En timme senare kände hon värmen pulsera genom kroppen.
Hon hade jobbat riktigt bra.
-"Ett första steg mot en comeback", tänkte hon stolt.
1 kommentar:
guuu vaa bra du skriver!!
vaa roligt att det gick bra för dig.. :D
Skicka en kommentar