Dan före dan före dopparedan

Vill börja med att tacka de vänner som ständigt frågar hur jag mår och hur det är. Det värmer så i hjärtat att veta att ni bryr er om lilla mig!

Jag vet inte hur det är riktigt med mig och Micke nu. Det är väl lite bättre kanske, jag gråter inte om dagarna och jag sover om nätterna.
Jag har försökt prata om det med honom och sagt att vi måste göra nått åt det, annars fallerar vårt förhållande. Men han säger att han vill ta det i sin takt, men att jag inte ska oroa mig.
Inte oroa mig? Hur lätt är det? Är så rädd att han en dag ska vara borta, att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som han kom in i det. Men han säger ju att han älskar mig och att jag måste lita på honom. Så jag måste ju försöka göra det då.
Men det är inte så lätt att bara glömma bort allt han sa den där kvällen. Orden ekar i mitt huvud..
Och det sårar att han inte förstår att jag blir ledsen när jag ser vad han och Tina skriver till varann på Tuba. Och det har jag sagt till honom också. Då säger han bara: Jag har inte fattat det förrän nu, jag är inte så bra på att läsa kvinnors signaler.
Jaha liksom, vad är det för svar? Borde väl vem som helst fatta att det sårar om den man älskar flörtar och är intresserad av nån annan?
Nej men här sitter jag och klagar, jag kan inte klandra honom, FÅR inte klandra honom. Jag har ingen rätt till det egentligen...

Försöker ha julen i tankarna, det är lättare att le då.
Pappa var och fikade hos oss igår, han hade med sig 3 kassar med klappar åt mig!! =D Mest är det väl vuxensaker, men det är lika roligt för det.
Jag ska aldrig växa upp när det är jul, då ska jag alltid vara barn! Jag älskar julen!

Fina lilla krumelur,
jag vill aldrig bliva stur...

Idag är det dan före dan före dopparedan. Så det är inte alls långt kvar nu.
Hoppas Mikael blir glad för sin julklapp! Och ni andra också, som får klappar av mig, hoppas ni blir glada också! =)

Nej nu måste jag återgå till jobbet. Japp, ingen gurka idag, vi har fått en kundorder på halsen så idag är det rekryteringsarbete och imorrn blir det anställningsintervjuer.
Sen är det JULLOV!!! =D


/Tilda



(F) Du betyder så mycket, så mycket...(F)

No living without loving you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, hur jag ska uttrycka mig, var jag ska börja.
Igår var den värsta dagen i mitt liv sedan den 15 oktober 2002. Jag har inte gråtit så mycket sedan den dagen. Igår kväll/natt rann tårarna lika hejdlöst som den natten... Jag trodde jag skulle dö, trodde hela jag skulle gå sönder, det värkte så i bröstet, i själen, i hela kroppen. Jag frös och jag skakade och jag grät. Tills ögonen var alldeles söndergråtna, tills kroppen inte ville bistå med mera vatten till mina tårar.

Vi gick och lade oss för kvällen. Han sa att han ville hångla. Då log jag mot honom och sa: Du vill bara ha sex älskling, och sedan pussade jag honom på kinden.
Hastigt vände han sig in mot väggen. Jag himlade med ögonen och vände mig åt mitt håll, sa att jag älskade honom och blundade sedan för att sova. Jag var trött kände jag för sömnen började komma över mig. Men jag kunde inte riktigt somna in för jag hörde hur han låg och suckade i sitt hörn. Jag var ju tvungen att fråga vad som var fel, det jag önskade att han hade gjort alla de gånger jag som jag legat precis som han och varit ledsen och tänkt på saker som vi borde prata om. Han var tyst och bara suckade och jag frågade om och om igen vad som var fel. När han vägrade svara så vände jag på mig igen och försökte somna. Då svarade han: jag har också känslor.
Det visade sig att han hade blivit väldigt sårad av det jag sa men då frågade jag honom om det var så kontigt att jag trodde det, eftersom det var ofta det motivet han hade när han ville hångla. Återigen sa jag att jag älskade honom och pussade honom på kinden och la mig sedan till rätta för att sova. Men han fortsatte sucka och jag tänkte: det här går djupare, han brukar glömma ganska fort, han brukar bara vilja sova på kvällarna, inte ligga och prata.
Och när jag frågade honom igen så berättade han allting precis som det var.
Han kände det som om vi bara gick och irriterade oss på varann och han sa att nånting mellan oss hade förändrats, att det kändes som om vi stod väldigt långt ifrån varann, och inte så nära som vi borde. Han sa också att han inte visste om kärleken han kände för mig hade förändrats. Han sa att han ville säga till mig att den inte hade det, men han kunde inte säga det för han visste inte... Mitt hjärta brast när han sa det här, men det skulle brista ännu mer när han fortsatte.
Jag frågade om det var nått jag sagt eller gjort. Han skakade sakta på huvudet och sa: Nej, men det är nått som har hänt.
Hjärtat stannade och jag slutade andas. Vad var detta? Vad skulle komma nu?
Jag var livrädd att fråga vad det var men jag gjorde det ändå.
Han började berätta om Tina, hans bowlingkamrat som han hade messat en hel del med. De hade träffats i Västerås under Super Sixen. Och hon verkade vara intresserad av honom. Och nu visste han inte om det var uppmärksamheten han gillade, eller om det var ömsesidigt. Att han var attraherad av henne, för att hon var spännande och...ja, attraktiv.
Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Försökte andas lugnt och fint, men ibland tog jag två andetag på samma gång och ibland tog jag inget.
De ord som jag ville skrika ut var: LÄMNA MIG INTE, LÄMNA MIG INTE!!!
Men jag kunde inte. Kroppen blev förlamad, jag var oförmögen att varken gråta, skrika, prata eller röra mig. Värken i hjärtat var det enda jag kände då, den växte sig starkare tills jag trodde jag skulle gå sönder på mitten. Det gjorde så ont, så ont...
Jag gick och la mig på soffan och grät. Jag grät och jag grät. Han bad mig att komma och lägga mig igen men jag såg ingen mening i det. Nu var det roliga slut, nu väntade mera tid i tårar, saknad och smärta. Mitt fortfarande trasiga hjärta skulle nu en gång för alla sluta fungera.
Till slut gick jag tillbaka till sängen. Jag sa till honom att jag inte vågade somna av rädsla för att han skulle vara borta när jag vaknade. Men han lovade mig att vara kvar, strök mig över håret och höll om mig.
Länge länge låg jag i hans famn och bara grät, medan han sakta strök mig över håret som han vet att jag tycker om, fast som han så sällan gör. Han höll mig varm, fast inom mig frös jag ändå.
Minns inte att jag somnade, bara vet att jag gjorde det, för jag vaknade när klockan ringde klockan åtta. Jag mindes natten innan och tittade snabbt åt höger sida. Där låg han kvar, precis som han hade lovat. Jag kröp upp bakom honom och snusade honom i nacken. När jag kände att tårarna var på väg igen gick jag upp. Mekaniskt åt jag frukost, klädde på mig och åkte till jobbet.
Nu sitter jag här och gråter igen. Vill bara hem till honom och krypa upp i hans famn och höra honom säga att han älskar mig och att han alltid vill vara med mig och att det inte finns någon annan för honom. Men det är inte så nu, det är förändrat.
Samtidigt har jag suttit här och funderat. Och jag kan inte klandra honom. Att bli attraherad av någon annan är sådant som händer i livet. Det borde ju jag veta...
Allt jag behöver göra nu är att lita på honom, lita på vår kärlek och att den är stark nog att ta oss igenom det här. Om han bara stannar hos mig så kämpar vi tillsammans, då kommer vi att klara det här!


Jag älskar dig Mikael! Av hela mitt hjärta och hela min själ!
Snälla stanna hos mig! Jag klarar mig inte utan dig! Du är mitt allt!
Utan dig är jag hemlös i livet...





If you ever, ever leave me
life will go on, stars will be
bright as diamonds
in the sky now,
even if you say goodbye now.
The clock wouldn't stop,
the sun would still keep shining down, darling.
This world would still be spinning around but baby...
There would be just no living without loving you.
How would I ever survive.
Just no living without loving you,
would be like living without being alive. Without you.
If you ever walk out this door
what would I have left to live for?
What would there be left to do know?
What would I be now without you?
The clock wouldn't stop,
each day would go on just the same,
it wouldn't stop a solid rain.
There would be no living without loving you.
How would I survive?
Just no living without loving you.
Would be like living without being alive. Without you.
There's no living without loving you in my life.
The clock wouldn't stop but baby,
there would be no living without loving you.
How would I ever survive?
Just no living without loving you.
Would be like living without being alive. Without you.

(L)

Han säger:
Här sitter jag igen, försöker att förstå vad som har hänt.
En liten ung brunett, som är det allra vackraste jag sett.

Hon säger
Du har sårat mig mera än du tycks förstå,
men ett öga för ett öga, ja, det heter väl så...

Han säger:
När alla ljusen brunnit ut,
och drömmarna har tagit slut,
var finns du då?
Jag letar ibland flydda dar,
och alla minnen som finns kvar,
av det som var.
Alla dagar det var jag och du,
alla nätterna så tomma nu...

Hon säger:
Du brände dina broar när du sa det där,
som fick mig att förstå vem du egentligen är.

Han säger:
Minuter blir till långa år,
och om din tid blir tung och svår,
då finns jag här.
Jag offrar allting som jag har,
om du kunde stanna kvar,
och tro på mig.
Inom mig brinner elden än,
och den kommer brinna länge än.
Så se på mig,
jag vill va hos dig.

Hon säger:
Jag kände det på mig,
jag visste att du skulle ångra dig.
Jag kände mig frusen,
den dagen då du ville lämna mig.
Men jag har kommit över
det faktum att det aldrig blir vi igen.

Han säger:
Det är bara tyst och tomt hos mig,
allt jag har kvar är bara minnena av dig.
Om vi börjar om igen, kan vi hitta vägen hem.

Hon säger:
Varför börja om på nytt igen?
Det blir aldrig samma sak att börja om, om igen...

Can't stop the rain...

Kom tillbaka från lunchen för ett tag sen. Tänkte jag kunde passa på att blogga lite när jag har så tråkigt på jobbet...
På lunchen satt jag och gluttade på Våra Bästa År. Var en tjej där som var lite bekymrad och hon pratade ut med en väninna. Kände igen mig i det dem pratade om...


- Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har istället för att vara missnöjd med det jag inte kan få?
Han är så snäll och rar, vad kan en kvinna mer begära?

- Att bli hänförd, att vara kär...

###########################################################

Tror du spelar dummare än du är. Tänker du lite längre än näsan räcker så kan du lägga ihop två och två. Och när du gör det, ja då blir det nog inte så roligt för min del...
Men du sa att man inte kan styra över sina känslor. Och det stämmer väl antar jag... Men gudarna ska veta att jag försöker!


There's not a cloud up in the sky, can someone tell me why I can't stop the rain?

Min bowlinghelg...

...började på fredag kväll i Östhammar. Då var det dags för årets DM. Jag hade ju ett guld att försvara men i år visade det sig att det inte skulle bli lika lätt att knipa första-platsen eftersom jag hade motstånd för en gångs skull. Och ett silver på fredagen bevisade bara att jag helt enkelt inte klarar av att faktiskt spela MOT nån... Men jag hade som mål att komma sämst tvåa så lite nöjd får man väl vara. Nu har man ju ett silver i bokhyllan också.
Hem på kvällen trött som fan...

...för att sedan dra iväg till Norrköping tidigt på lördag morgon. Nu väntade Hajen Cup, årets höjdpunkt! Jag, Emelie, Sofie, Mattias och Sebastian i samma bil på vägarna. Tvillingarna sov ikapp i baksätet, Mattias sa inte kvart i sju under hela resan och jag och Baste poppade i framsätet. Och jag hade helt klart den största väskan, hehe. Och jag är stolt över att jag inte sov en endaste gång i bilen, vare sig på vägen dit eller på vägen hem. Sen att jag sov en snutt i hallen på finaldagen, det är en annan historia.
Mitt eget spel behövs icke nämnas eftersom det var dåligt. Som vanligt.
Men man kan ju nämna Emelie, Sofie, Baste, Jensa, Mattias, Viktoria Viktorsson och Sofie Granath. (Glömde jag nån?)
Dessa Norrtälje-människor (räknade in Baste där också, hehe) tog sig till final. Stolta var vi som inte tog oss dit, men fick se klubbkompisarna regera i finalen.
Sofie och Sofie åkte tyvärr ut i första rundan. Likaså Mattias, Emelie slog ut honom den luringen ;P Men vi hade 4 vänner vidare. Bäst av allihopa lyckades Jensa Hallman som kom tvåa totalt i hela Hajen Cup. Han är grym! =)
Vi sänder en tanke till Macke också, som skulle ha varit i final, fast som inte blev det sen iaf. Massa trassel, orka gå in på vad som hände. Ni som var där, ni vet.
Lördag-kvällen var kul. Minigolf blev det. Och Baste, kom inte och säg att du vann 3-kampen för den blev aldrig fullständig. Vi körde bara 1 gren. Den vann du visserligen, men det är en annan sak.
Karaoke blev det också, jag var uppe två gånger. En gång själv och en med Baste. Sen var det en lagom nykter person (inte) som välte omkull hela text-skärmen, det var lite småskoj men det tyckte inte han som höll i karaoken. Han blev lite smått arg. Men detta hände hur som helst när Baste och jag stod och jammade loss till Dolce Vita. Haha. Så kan det gå när inte haspen är på. Och är haspen på så kan det gå så ändå.
Förutom att man, inte helt oväntat, blev ensam och övergiven på kvällen av hon som var tänkt skulle vara min roomie (*spänner ögonen i Sofie) så var det en lyckad Hajen-helg...

...som avslutades med Lucia-skotten hemma i Norrtälje på söndag-kvällen. Då var man mör kan jag säga. Och riktigt trött. Vilket resulterade i ett hejdlöst fnitter så att tårarna rann och träningsvärk i magmusklerna. Vad vi skrattade åt minns jag inte riktigt, men jag tror det hade nått med "schexpack", rapar, mormödrar, farmödrar och dricka att göra *skrattar*
Sedan gick det ju som det gick att spela skotten också. Vi började riktigt bra, jag blev imponerad av mig själv att jag strikade så mycket som jag gjorde i första serien. Tänkte att kanske slipper jag svika Baste ändå. Men sen tog det slut. Där ser man hur det går när man börjar tänka positivt. Tror inte på de teorierna. För alltid när jag gör det går det åt h-vete. I Hajen var det lite så, fast tvärt om. Efter 278 efter två gav jag upp helt och hållet. Då gick det bättre. Så sluta snacka en massa skit om positivt tänkande, för det har aldrig funkat för mig, och kommer nog aldrig göra det heller.
Men hur som helst, jag svek Baste igår. Spelade inte så värst bra. Vi skulle ju vinna... Förlåt Baste.. Förlåt att jag inte var en värdig partner...

Ja det var min bowlinghelg den. På det hela taget en lyckad sådan.
Och nu sitter man här på jobbet och det är måndag och RIKTIGT långt till nästa helg *suckar*

Sköt om er sötnosar!
Kram Tilda

Upp till bevis i 3-kampen!

Jag lovade att alltid älska dig. Det löftet har jag hållit och kommer förmodligen också fortsätta hålla. Hur mycket jag än inte vill...
Lovade dig även en annan sak. Det löftet bröt jag igår...
Inte för att det spelar någon som helst roll för dig vad jag gör och inte gör, men jag bara tänkte...

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag har fått clementin-dille. Äter massa sånna nu, sååååå gott! =D
Fast jag blir kräsen, vissa är rent av äckliga. De är inte så där sura som dom ska vara, de är söta och nästan beska. Usch!

Lär bli tufft i helgen. Med 3-kampen menar jag. Fick höra av Monica att minigolf och biljard tyvärr var dina grenar. Och bonusgrenen (bowlingen) vinner du ju lätt, det har jag ju till och med sagt att du får :)
Airhockeyn är iaf min. Och jag vill allt se med egna ögon att du är så bra i de andra grenarna som det sägs. Kanske är det bara en myt. Upp till bevis Sebastian! =)
Och sedan från konkurrenter till partners. Vi krossar i Luciaskotten. Eller nått...om jag bara kunde spela lite bra för en gångs skull... Jaja, den dagen, den sorgen.

Tänkte slå in lite klappar nu *wei*
Ska åka och hämta Micke och Macke sen. Haha, lät som Helan och Halvan. Micke och Macke. Hahahaha. Små barn roar sig lätt...

Över och ut
/Tilda

PS. Har man satt sig i båten ska man inte kasta 10 stenar i mossan innan det blå skåpet är över bäcken.

...och korven den har två. DS.

Longing for the weekend

Nu tycker jag nästan att folk runt omkring mig är lite dåliga på att blogga. Själv har man ju skrivit 3 dagar i rad nu *mäkta stolt*
Sebbe, Elin, Madde och framförallt Thova, skärp er nu!! *spänner ögonen i allihopa*

Sitter på jobbet och tråkar. Vill inte, vill inte, vill inte.
Vill ha helg. Ser fram emot den jättemycket. Massa bowling och massa vänner =D
Hajen är fasen årets höjdpunkt! Lätt! Fast man känner ju inte så många där men man känner ändå gemenskap liksom på någe vis. Går inte att förklara, måste upplevas.

Har köpt lite fler julklappar nu, ska slå in dom nån kväll om jag orkar flytta rumpan från stolen som är placerad precis framför datorn.
Nån som är duktig på att rimma får gärna höra av sig, har en del jag behöver hjälp med.

Så mycket jag vill skriva här men försöker förtränga allt som vanligt. Bäst så. Usch...
Som om liksom, som om...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Stupid fat hobbit...

Inre monolog

Skärp dig Tilda! Det är inte som du tror! Okej?! Du har bara fått en knäpp igen, sånna där som du får ibland. Det går över, det försvinner om du inte gräver ner dig i det för mycket.
Glöm bort att du nånsin tänkte dom tankarna.

Men det kan jag inte. Kan inte bara glömma bort hur det känns.

Jo det kan du. Det är inte verkligt. Du har sett för många såpor. Så går det inte till i verkliga livet. Och det är heller ingenting som kommer att hända eller ska hända. Få ur det ur systemet.

Det är inte så lätt...

Men för fan Tilda, du kan inte mena allvar. Att du ens tänker så. Ryck dig i kragen och se vad du håller på med. Fattar du väl att det inte är verkligt.

Jo egentligen gör jag väl det.

Bra. Släpp det då. Lev på som vanligt, inget är förändrat.

************************************************************************************

Jag, schitzofren? Inte då!

Gollum, gollum...

Mumsig middag

Nä det var ingen bra idé. Att dricka vider till middag. Bara cider. Ingen mat. På hela dagen.
Men man måste ju lära sig den hårda vägen. Och det har jag gjort nu.
Tur att Micke börjar sent imorrn då får han skjutsa mig till jobbet. Bör nog inte köra.
Varför ska allt vara så fel? När ska det bli rätt igen? Aldrig. Aldrig kommer det att bli helt rätt. Jag kan inte fungera helt utan honom i mitt liv.
Och allt annat jävla skit som är fel i mitt liv. Fan. Less.

Helg, helg, strålande helg, glans över vita skogar..

Vill börja med att säga att nått är knas här. Man kan inte längre ställa in tid och datum. Och jag vet att klockan brukar visa fel tid här, den visar amerikansk tid tror jag. Men nåja, som den vill då.
Vill bara tillägga här då att det är fredag och klockan är snart 12 på kvällen/natten. Och det är än så länge den 2 december. Ifall tid och datum blir knasigt.

TGIF säger jag bara. Det är så skönt med helg. Slippa jobbet, slippa stressen och pressen för ett tag.
Det var sista dagen på NOTE AB idag. Är ju kvar i fabriken nästa vecka också, sen är det nog bye bye NOTE för alltid. Kanske. :)
Äh, spelar roll, efter jul ska jag ju plugga ändå. Fattigt kommer det bli, oj oj oj. Får söka Sebbe-stipendium om jag ska klara mig *skrattar*
Ska väl hoppa in som lokalvårdare några veckor i februari, alltid nått. Micke får väl försörja mig annars, han har ju en heltidstjänst då.

Imorrn är det julbak, främst pepparkakor. Ska bli skojigt. Och så blir vi ju bjudna på middag imorrn också, hos mamma. Riktig mat, weeeiiii! =D

På söndag är det läger. Orkar och vill inte egentligen, fattar inte varför jag sa ja. Men men, nu är det som det är. Måste bara lösa problemet om hur jag ska komma dit. Hem har jag skjuts. Dit också, trodde jag. Men det visade sig att det hade jag inte alls det. Jaja, tar det imorrn.

Nej om man skulle ta och krypa ner till min sovande pojkvän kanske...
Nej du, först måste jag skriva klart önskelistan! =D Sen så är det godnatt.

Över och ut../Tilda

Much time has passed between us, do you still think of me at all?

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, undrar vad han gör, minns vår tid, både skratt och gråt..
Och det är hemskt att gå igenom varje dag och veta att jag orsakade det där, för jag vände inte om i tid, och när jag väl tittade efter honom var han borta, då var det för sent. Och det är också hemskt att gå igenom varje dag och veta att jag aldrig kommer att se honom mer, aldrig kommer att få prata med honom mer, aldrig kommer jag få se hans blonda kalufs, hans lite sneda, tindrade ögon eller höra hans härligt glada skratt.
Du har satt en annan ring på en annan flickas hand. Och du själv har en ny glänsande guldring på din hand. Du är borta, borta för alltid. Bara för att jag var så dum och trodde att det nya skulle vara nånting att satsa på. Men efter ett tag tillsammans upptäckte jag ju att det var inte alls samma sak, han var inte du, långt ifrån.
Varför gjorde jag så? Varför vände jag mig bort från honom? Han var ju min stora kärlek!

Gör inte samma misstag som jag. Gör inte det... Mitt hjärta går i tusen bitar varje gång jag tänker på det misstaget jag gjorde, och varje gång jag tänker på att ni står inför samma öde.


Jag vill att Du ska veta att jag finner stor tröst i att prata med dig. För första gången på väldigt väldigt länge känner jag mig inte så ensam. Ja just du ja, precis! Du vet vem du är..


Önskar jag hade en syster som förstod lika bra. Men det kommer aldrig att bli, det kommer aldrig att bli..

Ni ska bara veta hur många tårar jag släpper ut när ingen ser, hur ofta jag är ledsen och nere..
Men varför ska man visa det när ändå ingen tittar? Jag menar, Tilda klarar sig ju alltid...

Jag är så less på dessa tårar, så less på att han ska hata mig, så less på att aldrig lyckas varken få några vänner, eller vara en vän. Så less på allt, så less på livet. Och du säger att jag ska vara glad över det jag har? Haha, lol på den säger jag bara. Du vet inte hälften..


Ja, många "du" blev det i den här texten, men jag hoppas ni själva kan hålla reda på vilket "du" som är...du...

/Tilda "Sad and lonely" Bäcker

Idag är det första advent och första ljuset är tänt

Fast inte riktigt än. Micke kommer hem snart och då ska vi tända det tillsammans ^_^
Men nu är det iaf julstämning här för stakarna står i fönstret och det är tomtar här och där och värmeljus och klingande julmusik ^_^ ME LIKE!!

Vet inte varför jag började skriva här egentligen. Jag hade ju inte skrivit på jättelänge och så pressade jag fram några rader igår, men lik förbannat skriver jag idag igen. Hmm, knepigt :S

Jo det finns väl massa jag skulle vilja skriva men jag orkar inte. Ibland är det bara orkan i kroppen på mig, har ingen kontroll på känslorna. Och då borde jag skriva av mig men jag orkar fanimej inte. Vill bara vara lycklig och harmonisk och välkomna julen. Men på nått viss känns det lite sorgligt i år. För det blir inte som det brukar, hur mkt jag än försöker få det till det. När jag hörde den där braiga julsången med Carola och Christer Sjögren som mamma och jag brukade lyssna på, då började jag gråta. Vet inte varför...

Se mig. Krama mig.

Jaja, nu kom pojken. Bye!

På begäran...

...av vissa kände jag att jag var tvungen att få ner några rader här. Eller, det kanske inte var en begäran ordagrant, men det var det underförstått :)

Det är lördag, klockan är strax efter 18 och jag har hållt på och strykit och städat och fejat här idag. Ingen bowling, skönt, dock hade jag velat vara där för att skrika och heja på tjejerna. Men men, man kan inte få allt.
De förlorade mot Delta med 11-9, lite grinigt, men de tog ut ilskan på ÖBS och vann med 16-4 :)

Imorrn är det första advent, gud så mysigt! Julen är äntligen här, som jag har längtat :)
Synd bara att snön försvann :(
Jag måste försöka knåpa ihop en önskelista också. Men först och främst ska jag få upp stakarna i fönstren innan Thomas kommer, och han beräknas väl vara här om ca en timme eller så. Det blir Tornen :D
Därför måste jag nu dra mig tillbaka.
Men nu har jag iaf skrivit, så inget mer gnäll, ok?! Hehe ;P

Kram Tilda

Grå-grå

Min arbetsmoral är just nu ungefär...-734 på en skala från 1-10...
Jag orkar verkligen inte jobba. Allt är ju så grått...Himlen, själen, världen...
Sa just till Sofie idag att vad ironiskt det är att man har gått 12 år i skolan och längtat längtat längtat efter studenten, friheten och att få slippa skolan och jobba istället. Nu så här ett halvår senare längtar jag tillbaka...=( Visst jag slipper läxor, och jag är rikare nu än jag var som student. Men jag hade fanimej mer fritid när jag gick i skolan än vad jag har nu. Jag känner mig helt slut i kroppen, vill inte göra nått, bara sitta hemma i soffan och slöa. Men det har jag inte tid med längre. Nu längtar jag till våren för då får jag plugga. Men det är iofs bra att se att studieuppehållet verkligen funkar som det ska, nytändningen för skolan kommer tillbaka. Längtar till universitetet också, det ska bli spännande. Men DET är ju en bit kvar *tss*

På sista tiden är det inte bara jobbet som har känts betungande. Det är en del runt omkring också. Såsom bowlingen till exempel. Den går mest bara skit. Men jag tror det bottnar i min stress och att jag inte tycker att jag hinner fokusera på den. Jag orkar helt enkelt inte. Tycker det är en ansträngning att ens åka och träna på kvällarna...och det vill jag inte, för bowlingen är ju mitt liv! Det är min religion, och Micke är min gud =P
Skämt åsido, jag hoppas det blir bättre på den fronten. Men det blir det säkert...hoppas jag.

Sen är det den här soppan med Sofie och Sebbe som inte ens är min ensak men som jag inte kan låta bli att engagera mig i....*suck* De passar så bra ihop tycker jag, och det skär verkligen i hjärtat för att dom möter samma öde som jag och Jocke.... Men är Sebbe inte vad Sofie vill ha, så är det inte mycket att göra åt. Är det Patrick hon vill satsa på så får hon göra det. What ever makes her happy.
Jag finns här om du faller igen gumman...
Det är svårt för mig att försöka vara båda till lags hela tiden, kan inte hela tiden säga vad jag tycker om vissa saker för då bara sårar jag. Så jag försöker vara så opartisk jag kan i alla lägen. Men det är inte lätt att vara mitt emellan, jag känner mig klämd. Men samtidigt så får jag skylla mig själv för jag behöver inte ens vara emellan, där har jag satt mig själv. Men jaja...


..."I love you, whether it's wrong or right, and though I can't be with you tonight, you know my heart is by your side..."


/Tilda the grey

Råsunda Tournament

Halloj i stugan. Som man brukar säga. Eller nått...
Jaha, ännu en bowlinghelg förbi. Men jag har haft otroligt roligt! Jag vill tacka Emelie och Sofie så himla mycket för att jag fick vara med i ert team, också kanske bidrog jag ändå med en strike eller två?!
Jag har skrattat mycket iaf, speciellt tillsammans med Sofie. Det är härligt att se henne skratta och le. Synd att hon inte gör det i detta nu. För hon är så rädd att Gud ska kalla hem en av sina änglar...och jag är också rädd...
Men tillbaka till Råsunda. Vi kom iaf slutligen 7:a men vi har spelat och kämpat bra hela helgen så man får vara nöjd. Men om jag bara hade spärrat i sista rutan i 6:e serien...*suck*
Jaja, tack för bowling, skratt och choklad...

/Tilda

What to do?

Frustration.

She doesn't even seem to care.

Hon hade rätt, du har inte glömt. Kommer aldrig att glömma. Kommer aldrig att förlåta.

Jag vill ha tillbaka det jag ger men det får jag inte.

Deja vú. Har varit med om förr att någon avvisar min vänskap.

Väder och vind, det går väl an att prata om. Ett tag.

Can't reach you.

I did you wrong, I admit I did.
If I could turn back the hands of time...
I'd never hurt you, I'd never make you cry.
Forever honest and true...
For what it's worth, I promise you...

Bara låter fingrarna spela på tangentbordet...

Ensamhet. Längtan. Saknad.

Tårar rinner och skratt ekar om vart annat. Allt är en enda röra i mitt huvud. Om allt. Många personer som det är rörigt med just nu.
Varför kan inget vara enkelt? Jo vissa saker är det. Försöker hålla mig till dem men det är svårt för jag går vilse ibland och kommer in i mörka gränder där farorna lurar. När som helst kan mitt liv slås i spillror känns det som.

Massa saker att fixa. Har inte orkat. Måste ta tag i livet. Men vissa saker går inte att fixa, går inte att lösa.
Vem ska jag prata med? Vem förstår? Ingen förmodligen. Känns sorgligt.

Ska jag behöva längta hela livet?



Om jag hade vingar skulle jag flyga hem.
Vi skulle kunna leva våra liv på nytt igen.
Vi skulle kunna göra allt vi inte gjorde då......



Var är alla mina vänner? Varför flyr ni Sverige era fulingar?! =P
Kom tillbaka...


Om DU är Tildas vän, krama om Tilda då och då. Det behöver hon.

Bdmsför alarjögx inf fjösrerpylk dnlurm.... eller nått.

Summering av gårdagen:

- Riktigt segt att gå upp
- "Välkommen till NOTE, det är Matilda"
- "Tänker på dig hela tiden, vill vara med dig"
- Handlade
- Micke (L) Matilda 2½ år
- Träning, avslappning i axeln
- *******
- Somnade sent

Ja det var väl ungefär det.

Stackars Sofie som har fått en skinkpaj eller om det var en lårkaka... :S
Har en hälsning till henne från en speciell person, undrar hur hon reagerar.

Hare gött alla mina sötnosar!
/Tilda

Fått tillbaka min vän

Jag är så himla glad. Allt som krävdes var en simpel fråga. Började grina av glädje.
Tack Sofie för att du drog mig upp ur den gråa sörjan. Förtjänar det egentligen inte men du tycks alltid se någonting gott i alla. Du betyder jättemycket för mig och från och med nu ska jag ta bättre vara på de få vänner jag har. Ska försöka ringa och prata med folk "på riktigt" istället för på msn hela tiden.
Ska försöka umgås med dem i mån av tid. Tänker på några speciella, riktigt nära vänner.

Har haft en låt bak i huvudet idag...

Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till och jag vet inte varför.
Varje gång jag ser dig känner jag att det enda jag vill är komma dig nära.
Det är samma sak, varje gång vi ses.

Vet inte varför jag nynnat på den. Men men, så är det.


Gud vilken dag det har varit. Jobbade till 17.45, hem och snabbt hämta spelarkläder för att åka och korpa. Vi vann med 12-6. Och de var de drygaste människorna jag träffat på länge. De trodde de var SÅ mycket bättre än vi. Haha, härligt att göra mos av dem!!

Det var allt för nu!
Älskar er mina vänner!
Kram Tilda

Till Sofie

Hej gumman...
Jag skriver här ett brev till dig för att tala om hur jag känner i detta nuet.
Jag känner mig tom, ledsen, arg...massa saker. Jag förmodar att du känner något liknande fast på annat sätt.
Jag känner mig tom för att en av mina allra närmaste vänner håller på att glida ifrån mig och jag kan inget göra för att stoppa det. Och det är samtidigt jag själv som orsakat det. Allt jag ville var att få dig närmare mig men konsekvensen av mitt handlade blev precis motsatsen, jag drev dig längre ifrån mig.
Jag känner mig ledsen för att det fattas mig något när du inte finns tillgänglig. Och ledsen för den smärta jag har åsakat dig, smärta som du aboslut inte behöver nu, när du äntligen hade blivit så glad.
Jag känner mig arg på mig själv som aldrig kan hålla fast vid det som är bra, för att jag alltid ska göra fel och sabba allting.
Jag har inga ursäkter, det finns inga sådana. Det jag har gjort är....vet inte, finns inte ens ord.
Men förklaringar har jag. Vet inte om det hjälper, tvivlar på att det gör det. Men du måste ändå få veta hur min förvrängda hjärna tänkte.
Du var ledsen, så oerhört ledsen för att du hade förlorat den du älskade så högt. Jag kände din smärta för jag har känt, och känner fortfarande ibland, samma smärta. Jag försökte prata med dig, trösta dig, nå fram till dig. Jag ville krama dig varenda gång jag såg dig, torka dina tårar när jag visste att du grät, erbjuda dig allt mitt stöd och allt jag kunde vara till hjälp med. Men jag räckte inte till för att du skulle bli glad och det gjorde mig frustrerad. Jag försökte och försökte, men utan framgång. Det kändes som om du sa (fast inte med ord) att: tack för att du försöker, men du kan sluta för du hjälper inte, du förstår inte.
Jag tänkte att jag tänker inte ge upp, jag vill att du ska vara glad. Men jag kan ta en omväg. Räcker inte JAG till kanske någon annan gör det. Då började jag tänka ut den här idén. Att skapa en "människa" som du kunde ty dig till, som kanske bättre förstod dig, iaf att du kände så. Någon som kunde göra det inte jag lyckades med som mig själv; att göra dig gladare, att få dig sluta tänka på ledsna saker, någon som kunde säga "jag förstår" och verkligen mena det och få dig att tro på det.
Via Lunarstorm kunde jag/han ta kontakt med dig för där visste jag att du var. Han fick heta Johan Lundberg eller nått sånt, minns inte hans efternamn nu. Men Johan_L i allafall...
Han luskade runt lite i din dagbok och tog slutligen kontakt med dig via gästboken. Sedan övergick det till mejl. Och du sa att du var så glad så fort du såg att den lilla gröna flaskan lyste. Han spinnde vidare på din historia och gjorde sin till en liknande. Och allt du sa tog han in och förstod och du visste att han förstod och det gjorde dig lugnare. Han skrev dikter till dig och han önskade sig en tillbaka men fick aldrig någon.
Han kallade dig Sibban tills han fick veta ditt riktiga namn; Sofie. Då kallade han dig för "flickan med det fina namnet". Han sa att du var en mycket fin människa både till det yttre och inre. Och han menade varenda ord! Hur fin du är, att han verkligen förstod och att du betydde mycket för honom!
Och hela tiden satt jag bakom spakarna.
Jag är så ledsen Sofie...jag ville bara att du skulle vara glad. Och sedan när du blev gladare tänkte jag att nu lägger jag ner det för nu behövs inte Johan längre.
Men att ha det på samvetet blev för mycket, jag var tvungen att säga det. För du är en så fin människa så du förtjänade att få veta, ville dfå slut på lögnerna. En del av mig ångrar att jag sa något för nu sitter vi där vi sitter. Men jag vet att det innerst inne var rätt, för jag har fått höra att ärlighet varar längst.
Det jag behöver få veta är om du tror att du nånsin kommer att kunna förlåta mig?
Innan jag berättade för dig så sa du att vi skulle fortsätta vara vänner oavsett. Jag sa då att det kan du ju inte veta, men du försäkrade mig om det. Nu känns det som om det var lite förhastat från din sida...eller? Har jag fortfarande en chans till din vänskap?
Jag vill att du ska veta att jag värdesätter dig högt, du är en superfin människa och jag har inte så många vänner och du är en av de bästa. Jag försöker verkligen hålla fast vid det som är bra i mitt liv, men jag misslyckas hela tiden. Kanske är jag inte gjord för att ha vänner. Jag vet iaf att jag inte är VÄRD att ha vänner.
Hoppas du läser detta och jag hoppas...ja, du vet vad jag hoppas...

"Jag ska kasta varenda mynt jag har i en brunn, jag ska hålla utkik efter varenda stjärnfall, jag ska önska, önska, önska............."

(F) till flickan med det fina namnet....